Förmaksflimmer

Den viktigaste behandlingsprincipen vid förmaksflimmer är att förebygga tromboembolisk komplikation (stroke), denna risk är likställd oavsett typ av förmaksflimmer. Individuell värdering av strokerisk görs genom att använda något scoresystem, t.ex CHADS2. Beroende på riskscore väljs adekvat antikoagulantiabehandling, ASA eller Waran. Blödningsrisk vid denna behandling måste balanseras mot tromboembolirisk. Arytmibehandling vid paroxysmalt respektive persisterande förmaksflimmer utgörs ofta av principen rytmkontroll. Denna syftar till att bibehålla sinusrytm, t.ex antiarytmika (paroxysmalt) eller återställa och bibehålla sinusrytm genom elkonvertering samt uppföljande antiarytmika (persisterande). I enstaka fall hos uttalat symtomatiska patienter kan kurativ förmaksflimmerablation övervägas. Vid permanent förmaksflimmer är det vanligen principen frekvenskontroll som råder, dvs man accepterar förekomsten av förmaksflimmer och inriktar sig på att reglera hjärtfrekvensen med läkemedel, t.ex βblockad.

Förstoring av vänster förmak är associerat med förmaksflimmer. Detta kan orsakas av mitralvitier, men också av fyllnadstrycksstegring sekundärt till vänsterkammar-belastning vid aortavitium. Vid förmaksflimmer fås bortfall av koordinerad förmakskontraktion i slutet av diastole vilket ger en försämrad kammarfyllnad och lägre slagvolym. En högre hjärtfrekvens är också ogynnsam för kammarfyllnaden, speciellt gäller detta vid mitralstenos