Hälsofrämjande åtgärder

Den preventiva paradoxen innebär att effekten, i termer av antal minskade nya sjukfall/minskad ohälsa, är störst när man satsar på förebyggande insatser mot befolkningen i stort, trots att de flesta enbart har en lätt förhöjd risk, jämfört med insatser som koncentreras på individer med hög (individuell) risk för sjukdom. Hög riskinterventioner (dvs att identifiera och behandla individer med risk över viss nivå t ex kraftig övervikt) är angelägna för dessa individer, men den totala sjukligheten/ohälsan i befolkningen kommer inte att minska så mycket om man enbart satsar på dem.

Den epidemiologiska basen för detta är att antalet individer med måttligt förhöjd relativ risk (alltid) är mycket högre än antalet högriskindivider. Konkreta exempel kan vara övervikt som behandlas i viktreduceringsgrupper respektive befolkningsinsatser som riktar sig mot restauranger, matutbud och cykelvägar eller rökslutarstöd till individer med kronisk bronkit respektive insatser för att skapa rökfria miljöer i alla offentliga lokaler.